Sveriges största stålkonsument – det är väl Volvo eller något annat fordonsföretag? Nej, inte enligt Enercon Windtower Production (EWP) i Malmö. Vindtornstillverkaren köper in 30 000 ton stål om året, och menar därmed att man ligger på plats nummer ett vad gäller konsumtion. – Vi köper stålet från danska Dansteel, men har inte alla ägg i en korg. Därför stödköper vi en del från annat håll, så till exempel Skottland, säger affärsområdeschef Torgny Appelqvist. – Men vi köper inget från Sverige. SSAB har ett helt annat kvalitetsanpassat stål och när de ibland gör stål i vår kvalitet har det varit svajigt med leveransen. Och det är en fasa för oss, leveransen måste komma in i tid. Han står på Kockums klassiska mark nere i Västra hamnen i Malmö. Framför sig har han femton personer som deltar i mässan Vind 2008, vars grand finale är ett besök i EWPs lokaler – det som alltså en gång var Kockums fabrikslokaler. Torgny Appelqvist har varit med från bolagets start och kan allt om tornen på sina fem fingrar. Han börjar från början, och berättar att stålplåtarna, som levereras via båt en gång i veckan direkt till fabrikens grind, delas upp i olika fack efter tjocklek. De riktigt stora fundamentplåtarna är hela 36 millimeter tjocka. Ju tunnare plåten är, desto högre upp i tornet sitter den. Därefter blästras och formas plåten för att få rätt geometri innan den går in i valsen. Färdiga är tornen runda, och fel geometri i början av projektet får ödesdigra konsekvenser senare. – Som ni ser slipar vi kanterna manuellt, säger Torgny Appelqvist. – Det gör vi för att förbereda plåtarna för svetsningen. I framtiden ska det jobbet göras av en maskin, vilket innebär en besparing på 16 arbetsplatser. Det kommer att ske genom naturliga avgångspensioner. Det är fler investeringar på gång. EWP vill öka de plåtar man tar emot vad gäller bredd och längd. Det skulle leda till minskat antal fogar, och tornen går då snabbare att tillverka. En annan kostnadsminskning är allt skrot som återanvänds efter skärningen. Det skeppas tillbaka till stålverket och blir nytt stål. – Stål har som bekant gått upp en del i pris, lägger han till utan att behöva förklara sig närmre. Expeditionen går vidare till valsarna. Där böjs plåten en första gång, trycket ökas, plåten går i valsen tre, fyra gånger till och den till slut runda plåten häftas ihop tillfälligt för att sedan köras vidare till svetsningen. Valsningen ökar gradvis på detta sätt eftersom en plåt som böjs för mycket måste kasseras. Den går inte att böja tillbaka utan att det försämrar plåten. – Den här valsen kan ta upp till 50 millimeter tjocka plåtar. Men vi ska nu köpa in ytterligare två valsar, dels för större plåtar men också för att volymen ökar. Faktum är att EWP fick köpa in sin andra vals redan efter två år. Efterfrågan på vindkraftstorn har bara ökat och ökat. Tillverkningen har skett sedan 1998, och Enercon köpte företaget 2001. Idag levererar man till ett tjugotal länder, främst i Nordeuropa, men länder så långt bort som Kanada har svensktillverkade torn i sin natur. Företaget har över 160 anställda. Många av tornen är karaktärsfärgade i en grön nyans, men Enercon rättar sig efter köparen. Blå nyanser till torn nära kusten, eller bara grundmålade i den grå zinkbemängda rostskyddsfärgen för den köpare som föredrar det. Torgny Appelqvist nämner två moment som är särskilt stressfyllda: • Att skära ut hål i fundamentplåten, för armeringen i betongen så att fundamentet sitter fast stadigt i den under marken dolda betongklumpen. • Att skära ut dörren till tornet. Inget dessa moment får gå fel, eftersom det kan ge kristallinisk ändring i plåten och då leda till sprickbildning. Planhet är ett annat moment att ta hänsyn till. Flänsen upptill, mot själva vinghuset, måste ha en planhet på 0,2 millimeter. Och det försvåras av att plåtbitarna blir som gummiband vid värmepåverkan från svetsning. Själva monteringen av rören liknar Torgny Appelqvist vid löpande bandet. Man svetsar med pulversvets och koppartråd som överför ström. Det sker maskinellt, och operatörens jobb är att ställa in ström och spänning. Röret rullar sedan i en sorts docka, och operatören bestämmer även hur många varv ett torn ska rulla – för få varv leder till svetsfel, för många leder till ökad produktionstid. Vid svetsfel är det bara till att ta upp svetsen och börja om. Överblivet pulver sugs bort och återanvänds, och när svetsen väl är på plats knackas slaggkanten bort. När väl tornet är klart ska det vara rakt. Väldigt rakt. Om man riktar en laserstråle från fundamentets mittpunkt rakt genom tornet upp till översta delen, så ska denna stråle träffa en diameter på 75 millimeter, även när tornen är 85 meter långa. Längre torn gjuts i betong, men inte på grund av kostnad. Av säkerhetsmässiga skäl får inte transporter vara bredare än 4,5 meter. Lastbilen med tornet kan inte annars klara av smala passager så som viadukter. – Kvalitetskontroll av svetsarna sker sedan via ultraljud. Flänsarna kontrolleras hundraprocentigt, likaså dörrkarmen. De torn som har vikt sig ute i världen har alla haft brister i flänsarna. Och de tornen har inte tillverkats här, säger Torgny Appelqvist och understryker det sistnämnda – inte något av EWPs torn har vikt sig. Ett ytterligare steg i kvalitetsarbetet är att allting dokumenteras på en cd som visserligen inte följer med köpet, men som förvaras hos Enercon i Tyskland. De färdiga tornen placeras utanför fabriken. Ytan utanför lokalerna är lika stor som ytan inne i lokalerna – 40 000 kvadratmeter. Men fabriken är inte optimal för torntillverkning. Den är trots allt byggd för ett annat ändamål en gång i tiden. Äger marken gör Peab, som inte vill förlänga kontraktet med EWP. Området är populärt, och Peab vill från och med 2013 satsa på kontorslokaler i stället. Det ger mer pengar. Torgny Appelqvist ser egentligen bara möjligheter med en sådan flytt, men idag finns det inget officiellt beslut på var fabriken ska ligga. Skåne tror de flesta bedömare, men regionen är stor. Malmö är inte den enda kommunen som vill ha det framgångsrika företaget.