Limspalten: Ett litet vakuumbord är lätt att åstadkomma
Pressning med hjälp av vakuum förefaller att vara en enkel pressmetod men finns det några enkla regler för hur ett vakuumbord ska se ut och är det något särskilt att beakta när det används. Det undrar en läsare som hade tänkt att bygga ett litet vakuumbord för att lära sig mer.
Principen för pressning med vakuum är annars att man har ett plant och tätt underlag på vilket man placerar det man vill pressa. Detta är vanligen plana sandwichpaneler. (Det möter naturligtvis inget hinder att man pressar andra former.)
Över det man vill pressa lägger man sedan en tät duk som tätas mot det plana underlaget. Duken bör ha väl tilltagen yta, så att det inte uppstår sträckningar i den när det skapas vakuum under den. Vanligast är att man använder en tunn gummiduk. Tätning mot underlaget kan ske med dubbelhäftande tejp eller med butylgummiband, om det gäller enstaka prov.
En något mer avancerad tillämpning är att en gummiduk sätts i en ram. Ramens yta mot det täta underlaget kan förses med en tjock, självhäftande remsa av cellgummi med slutna celler. Pressas ramen mot det täta underlaget sugs ramen fast mot bordet.
Vill man också se den andra sidan av det man pressar kan den plana, täta sidan - i ett litet experimentbord - bestå av en tjock glas- eller PMMA-skiva.
För att duken inte ska dra ner kanten på det man pressar kan det vara lämpligt att lägga en ram av trä eller cellplast med öppna celler runt.
Pressar man material som luft kan gå igenom är problemen med vakuumpressning små. Man kan jämföra med vakuumförpackat kaffe.
Vakuumpressar man diffusionstäta material kan det ofta uppstå problem.
Att lägga samman två täta material med lim emellan, på ett sätt så att fogen bli helt fylld - utan luftinneslutningar - är inte lätt. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt, för stora ytor.
Presstryck ser man ju som en yttre kraft. Vad man ibland förefaller att glömma bort är, att det är ju undertrycket i det stängda limbordet som ger upphov till presstrycket.
Tar man ett paket vakuumförpackat kaffe, så känns det ju "hårt som en tegelsten". Sticker man hål i paketet, så att undertrycket försvinner, så pressas inte kaffekornen ihop längre - och "tegelstenen blir en påse med kaffe".
Samma sak är det med panelpressning i vakuumbord.
För att man skall få ett presstryck måste man skapa ett undertryck inne i limfogen.
Hela limfogens yta måste kommunicera med vakuumpumpen. Innestängd luft har ju samma tryck som atmosfären. När limfogen pressas samman plattas den innestängda luften ut och upptar allt större yta.
När man limmar sandwichpaneler med täta cellplastkärnor brukar man ha spår i kärnmaterialet för att avlufta limfogen. I princip räcker det med tunna spår, som efter en brytbladskniv.
På samma sätt måste man tänka på att "spåren skall mynna ut i vakuumpumpen".
Täta ramlister hindrar t ex den innestängda luften från att komma ut. Tillåter man vakuumduken att spänna över panelens kant, kan kärnmaterialet pressas samman där, och täppa till luftkanalerna.
Lika fel är det förstås att "slå in det man vill pressa i en plastfolie" - (för att inte limma fast vakuumduken).
Det är heller inte självklart att stora undertryck från vakuumpumpen ger bättre resultat. Dels är risken för tilltryckning av panelen kanter större, dels är det inte uteslutet, att komponenter i limmet kan övergå i gasform vid stora undertryck.
En metod som man tidigt tillämpade var att pressa med ett förhållandevis lågt undertryck under de första timmarna - för att sedan öka presstrycket under den fortsatta härdningen. Man gav då panelen möjligheter "att lufta ur sig", innan man slutligen "klämde till". Det är dock viktigt att det först pålagda presstrycket, är så stort att täckskikt och kärna får kontakt över hela ytan, innan limmet förlorar sin vätande förmåga (och då behövs ju egentligen inget högre presstryck).