Om det vore så enkelt ändå, att limningsresultaten endast berodde på lagringstiden... Låt oss i alla fall uppehålla oss vid lagringstiden och lagringsförhållandena en stund. Både cyanoakrylater och "låsvätskor" (eller anaeroba lim, som man föredrar att kalla dem) har funnits under flera årtionden. Från början hade man ibland problem med lagringsstabiliteten. Dessa problem kan man emellertid betrakta som eliminerade i dag. Båda dessa lim är ju 1-komponentlim, som härdar fort - cyanoakrylater som regel mycket fort. Vad är det då som får dem att härda? Cyanoakrylater härdar av fukt säger man normalt. Anaeroba lim (eller låsvätskor) härdar i syrefrånvaro. Det är i alla fall den normala förklaringen. Alla kemiska reaktioner går långsammare när det är kallt. Vill man förlänga härdningstiderna skall man alltså förvara limmen kallt. Cyanoakrylaterna kan man till och med frysa ned. Det är ofta vad man också gör! Problemen uppstår när en cyanoakrylatflaska "åker ut och in i frysskåpet". När flaskan och dess innehåll är kallt - och kommer ut i rumstempererad luft - så fälls det ofta ut fukt på den. (Jämför med frost på vindrutan.) Det betyder att limmet utsätts för stora mängder fukt, innan den är på plats i fogen och skall härda. Principen för lagring av cyanoakrylater är förvaring i kyl eller frys till första användningstillfälle, sedan sker förvaring bäst i rumstemperatur. Vill man förlänga lagringstiden - utanför kylskåp eller frys - kan man förvara förpackningen i en behållare med torkmedel när den inte används. Det finns exempel på anaeroba lim som lagrats i cirka tio år, utan att härdningstiden förändrats, eller resultatet blivit sämre. Anaeroba lim bör inte frysas. De behöver inte ens förvaras i kylskåp - även om detta inte är någon nackdel. Vad man däremot skall vara uppmärksam på är att inga föroreningar får komma ned i emballaget. Applicerar man lim direkt från flaskan och metallfragment kommer ner i flaskan, så kan lagringstiden förkortas. Det varierande limningsresultatet beror troligen inte på för lång härdningstid. Det finns andra "egenheter" med dessa lim, som man inte alltid känner till eller tänker på. Låt oss börja med cyanoakrylaterna. Cyanoakrylater härdar med hjälp av fukt, säger man. Det allra minsta man bör göra vid användning av cyanoakrylater - i alla fall om man vill ha kontroll över processen - är att mäta hur mycket "härdare" det finns i luften. Den relativa luftfuktigheten brukar inverka på härdningstiden. Vintertid, när det är kallt ut och varmt inne, så kan den relativa luftfuktigheten ibland vara mycket låg (10 - 20%). Vid limning med cyanoakrylater bör den vara 50%. En enkel hårhygrometer kan duga för att hålla kontroll över limningsbetingelserna. Det finns ju acceleratorer till cyanoakrylater, som får dem att härda ännu snabbare. Består då dessa av vatten!? Det gör de naturligtvis inte! "Att cyanoakrylat härdar med hjälp av fukt" är inte fel, men det är inte hela svaret. Cyanoakrylater är stabiliserade med en svag syra, som förhindrar härdning i förpackningen. När denna svaga syra neutraliseras sker härdningen mycket snabbt. Acceleratorn är en bas, som neutraliserar syran mycket snabbare än fukten. Ju mer lim fogen innehåller - och ju mer lim det finns utanför fogen - desto mer "syra" måste den fukt som finns tillgänglig neutralisera. Tjocka limfogar och stora limöverskott kräver alltså längre härdningstid. Limning av metall med cyanoakrylatlim kräver vanligen betydligt längre fixeringstider än när cyanoakrylaterna användes mot plast och gummimaterial. Plaster och gummimaterial innehåller alltid fukt. Hela limytan kommer därför i kontakt med "härdaren" och härdningen sker snabbare. Har man problem, med låg fuktighet i limningslokalerna, kan det ibland vara lämpligt att konditionera det plast- eller gummimaterial, som man tänker limma, i en fuktigare miljö. Med tillräcklig fuktnärvaro och tunna fogar brukar limning med cyanoakrylater inte ge upphov till produktionsproblem. Limning i närheten av lödställen, där rester av sura flussmedel kan finnas, eller vid limning på syrahärdande lacker, kan härdningen dock fördröjas eller förhindras. Anaeroba lim brukar ibland förväxlas med cyanoakrylater. De är båda av 1-komponenttyp, är förhållandevis lågviskösa, härdar utan värmetillskott - och kommer ofta från samma tillverkare. Rent kemiskt och funktionellt har de dock relativt lite gemensamt. Cyanoakrylaterna förhindras att härda i förpackningen genom den svaga syra som finns i limmet. I de anaeroba limmen är det syre som hindrar härdningen. (Det är därför som flaskorna aldrig är helt fulla vid leverans.) De anaeroba limmen härdar i små volymer när syret utestängs. Ju tunnare limfogarna är desto fortare går härdningen. Det räcker dock inte med enbart syrefrånvaro. Det krävs också någonting annat för att härdningen skall ske snabbt - och för att resultatet skall bli gott. Detta "andra" kan vara aktiva metalljoner, värme eller en aktivator (som innehåller aktiva metalljoner). Aktiva metalljoner hittar man inte överallt - inte ens på alla metaller. Koppar och kolstål tillhör de mest aktiva. (På en kopparyta, som är nyslipad och innehåller lite slipdamm, kan härdningen av limmet i ytprofilen t o m gå så snabbt, att man inte hinner få ihop detaljerna innan limmet i ytprofilen har härdat.) Vid användning mot kolstål brukar sällan några problem uppstå. Härdningen tar längre tid på ytbehandlat material som nickel, zink, svartoxiderade och anodoxiderade ytor. Material som betraktas som inaktiva är rostfria stål, aluminium med kopparhalt under 1% och magnesium. På dessa sker i princip ingen härdning, med de tidigare utvecklade limmen. Rostfria stål blir "rostfria" av det passiverande kromoxidskikt som bildas på ytan. Det är därför ingen härdning kommer till stånd. (Putsar man ytan på ett 18/8 stål direkt före limning, så sker härdningen i stort sett lika fort som mot stål.) Aluminium bildar snabbt passiva oxidskikt. Dessa består också till stor del av magnesium, om ytan inte har bearbetats. Innan anaeroba lim användes mot aluminiumytor är det klokt att göra ett prov, för att konstatera om härdning sker. Har man inaktiva ytor, där härdning inte sker, kan man "aktivera" ytorna genom att lägga på en aktiv metalljon. Vanligen består dessa av koppartvålar i ett lösningsmedel. Efter behandling av ytorna måste lösningsmedlet tillåtas att avdunsta. Användandet av lösningsmedel i produktionen blir allt mindre attraktivt. Hållfastheten på fogen brukar dessutom ofta bli något lägre, när aktivator användes. Bättre är det då att härda i värme. På en yta, som är att betrakta som helt inaktiv, sker uthärdning på cirka 30 minuter i 120oC. Temperaturer ned till 80oC är möjliga för värmehärdning av anaeroba lim. Då får man emellertid räka härdningstiden i flera timmar. Vid värmehärdning av "låsta", cylindriska förband bör man ta hänsyn till materialens temperaturutvidgning. Använder man olika material i ytter- och innerring, så rör de sig olika mycket. Limmar man förband med små dimensioner, så kan även limmets temperaturrörelser få inverkan på slutresultatet. Cylindriska förband, som är utsatta för temperaturväxlingar, bör man "räkna på", så att inga orimliga rörelser uppstår. (Numera finns det också anaeroba lim som härdar på passiva ytor.) Det finns också anaeroba lim sam kan "aktiveras" med ultraviolett ljus. Dessa blir intressanta om materialet är ljusgenomsläppligt. För andra, icke ljusgenomsläppliga material, kan lim med "dubbla härdfunktioner" ge produktionsfördelar. Härdningen sker snabbt med UV-ljus - där ljuset kommer åt. Resterande lim härdar sedan p g a syrefrånvaron - om det finns aktiva metalljoner i fogen. Det skadar inte att läsa igenom databladen för de olika lim man använder sig av. Om man inte hittar de uppgifter som man söker, eller om man inte förstår vad som menas - fråga leverantören!