Ändå är det en dåligt optimerad konstruktion. Styrkan i segelduken är helt överlägsen fogen. Problemet blir inte mindre när man syr i hårda polyesterdukar ("mylar-segel"). Dessa verkar som "rena saxen" på tråden. Skadorna som nålen gör i duken och de klena "nitar" som tråden bildar blir en svag länk i konstruktionen. Flygindustrin upptäckte tidigt att nitade konstruktioner inte uppfyllde kraven på hållfasthet och framför allt utmattning. Av liknande anledningar har "segelsömmarna" också velat limma. Problemet är dock att materialet i seglen är baserade på termoplaster. Grundförutsättningen för hållfasthet i limfogar är att limmet väter materialet. Segelduk tillverkas av termoplastfibrer (eller film), av termoplastisk polyester och polyamid. Vid limning av konstruktionsplaster av dessa typer brukar man vanligen uppleva att de är "svårlimmade". Mindre svårt blir det inte, när man limmar tunna material, som utsätts för spänningskoncentrationer och fläkbelastning. Det räcker ju inte med att hitta ett lim som väter. Det måste ju också motstå de belastningar som uppstår i limfogen. När det gäller segel är belastningarna betydande. Ett segel är under hela sin användningstid (som kan vara årtionden) utsatt för belastning i en och samma riktning. "Helst skall ju mastens längd räcka till under hela denna användningstid". Den som seglar vet också att "buken" inte får flyta omkring av sig själv. Till denna påkänning kommer också väder och vind, - för att inte glömma bort UV-ljus. Vidare får ju inte limningen ta alltför lång tid i anspråk. Det man sökt är snabbt lim, som är fläkhållfast och som långvarigt kan överföra laster i en förhållandevis ogynnsam miljö, - använt på material som är att betrakta som "svåra att limma". Under större delen av den tid, som detta lim har efterlysts, har denna "goda pilsner" inte kunnat hittas. De enda lim, som har så låg ytspänning, att de väter dessa material är tejplim. (Det finns ofta ett samband mellan ett lims ytspänning och dess prestanda.) Dubbelhäftande tejp har segelmakarna använt länge. Bindemedlet i tejper är emellertid att betrakta som vätskor, - även om de är mycket trögflytande vätskor. Tejplim klarar inte så stor långvarig belastning i en och samma riktning. Nu finns det, trots alla dessa svårigheter, limmade segel. Det använda limmet är en typ av härdande smältlim. Det är ett lim som appliceras varmt, men som också efter avsvalning har karaktären av tejp under ett antal timmar. (Hur många timmarna blir beror på temperaturen och den relativa luftfuktigheten.) Inledningsvis användes limmet som ett vanligt smältlim, d v s limmet applicerades och ytorna fördes snabbt samman. Numera finns detta lim i form av en tejp. "Tejpen" är förpackad avskild från fukt (som annars får limmet att härda). Efter att förpackningen bryts kan tejpen användas under ett antal timmar (så länge den förblir klibbig). Efter det att de olika segelpanelerna (de heter så) tejpats samman låter man fogarna passera under ett ultraljudhuvud som delvis återsmälter limmet och arbetar in det i ytorna. Fogarna blir mellan 10 och 100 gånger starkare (beroende på typ av segelduk), jämfört med sydda fogar i motsvarande material.