Uppfattningen att "lim sitter bättre på ytor som är grovslipade" är spridd, - men felaktig. I ett mikroperspektiv finns det inga släta ytor, - men det är inte ojämnheterna som gör att limmet fastnar... Kommer två ytor varandra tillräckligt nära, så förenas de. Styrkan hos denna förening är större än hållfastheten hos det svagare av materialet. Forna dagars smeder visste detta och 'vällde' ihop järn. Fortfarande kan man se gamla ankare längs ständerna, som är sammanfogade på detta sätt. Smederna upptäckte tidigt, att det inte räckte att "lägga två järnbitar på varandra". Det förenades de inte av! ..."men Johanssons passbitar, tänker kanske någon. Dom fastnar ju ihop! Ja, men de går ganska lätt att ta isär igen. Då kan det inte vara mycket styrka i "föreningen"! Det måste vara något annat med passbitar... Smederna visste att det inte räckte att lägga två glödgade stålbitar på varandra heller. De måste deformeras ihop! När man i dessa dagar svetsar, hårdlöder och tennlöder gör man i princip samma sak som de gamla smederna - man deformerar material till varandra. Skillnaden är den att "deformationen är spontan". Lodet smälter, flyter ut och förenas med det material man vill foga. Passbitarna då?! - Dem limmar man med föroreningar!! Ytorna på passbitarna är mättade med fett och föroreningar. Det är dessa föroreningar man förenar. Därför går passbitarna att ta isär igen. Det är möjligen därför många limfogar inte håller. - Man har limmat mot något annat än man trodde. Räckvidden för de krafter som håller ihop stålet som smederna vällde ihop, som ger svetsen sin styrka - och som gör det möjligt att limma - har en största räckvidd av 0,5 nanometer (= 5 ångström = 0,5 miljondels millimeter = 5 tiotusendels mikrometer = 0,0000005 mm. Det kan vara bra att veta, när man tänker göra hållfasta limfogar. För att uppnå denna "närhet", mellan lim och den yta som man vill limma emot, måste man ha ett lim som har lägre ytspänning än ytan. Limmet måste väta materialet. Utan vätning blir det ingen vidhäftning! Limmet har ingen "inbyggd lust" att vidhäfta ytor. Limmet strävar däremot efter att dra ihop sig till en droppe. Energin i ytan som man vill limma måste vinna över denna strävan hos limmet. "Det är samma sak, sedd från andra hållet." Limmet måste också – i flytande form - vara i kontakt med den yta man vill limma, så länge att det hinner deformera sig efter ytan, - annars blir det motsvarigheten till vad man brukar kalla en kall-lödning.